Ångest
Okej, jag vet att många kan se det här, men det skiter jag fullständigt i. Det här är min blogg, och i den kan jag skriva vad jag vill..
Jag har nu mått dåligt i över 1 år. Och jag hatar det. Jag vill inte må dåligt, jag vill vara glad och positiv som alla andra verkar kunna vara. Visst alla har vi våra stunder. Men jag vill bli av med mitt. Jag orkar inte. Det här tar på alla mina krafter plus att jag har varit sjuk hela förra veckan. Har precis blivit frisk. Och eftersom att jag inte har någon mjälte så får jag inte få feber för då hamnar jag på sjukhus. Och det vill jag inte göra igen, har redan varit där en gång. Det räcker. Skolan ska vi inte ens prata om, jag vill inte tillbaka. Visst jag måste försöka. Men min kropp säger ifrån. Det blir för mycket. Känns som att ingen förstår mig längre. Allt mamma och pappa säger är att " Johanna du kan inte bestäma så där i för tid, du måste ta en timme i taget" Ja okej, visst måste jag det. Men det är ingen som vet hur jag känner, varför kan inte bara någon fatta!? JAG VILL INTE!
Jag vet att jag låter som värsta problem barnet, och visst jag har problem. Men jag står för dom. Och jag mår dåligt det gör jag, ingen kan göra något åt saken, förutom jag. Det ända jag vill är bort från allt. Jag vill inte vara här. Och jag vet och har hört många många gånger, Att det finns ingen annan stans där jag kan bo. Och jag kan inte flytta hemmifrån, för att jag inte har något jobb.
Vet inte vad jag ska ta mig till längre, jag försöker. Men inget blir bättre. Jag vill att allt ska bli bra, att allt ska vara som när jag va ett litet barn, då allt va bra. Där man bara behövde le, och så fick man gå från matbordet för att leka igen. Den tiden va helt underbar. men nu. Nej nu kommer man hem från skolan och då är det läxor som gäller resten av kvällen för att man kanske har prov dagen efter eller ett äckligt läxförhör. ÅH!
Jag skulle kunna hålla på i evigheter att skriva, men det tännker jag inte. För att jag orkar inte med all den här skiten jag går igen. Jag vill bara kunna få gråta och skrika. Men jag kan inte. Inte inför folk, och det är dom jag vill skrika och gråta inför. Så att någon fattar! Men min kropp stoppar mig.
/ Johanna
